Premiär! En fluga i taket….(en bit av en dröm)

Visst är det märkligt hur allt liksom sitter ihop i livet. Hur varje sekund leder till en annan och hur bara ett litet annorlunda val skapar ett helt annat liv. Magiskt.

För ganska exakt ett år sedan var jag med om ett sådant där märkligt sammanträffande och jag är så glad att jag oftast säger JA till när nya saker liksom vill komma in i mitt liv, än NEJ. En kompis till mig parade ihop mig och en annan man på en blinddate och hon sa bara, ni måste träffas. Sagt och gjort. Vi fick till en gemensam fika-tid i Göteborg när jag ändå var där på föreläsningsuppdrag. Mannen hette Hasse Carlsson (heter det fortfarande) och jag visste att han liksom mig föreläste och att han hade skrivit en bok.

Och så står jag där vid fiket och väntar spänt på denna man. Plötsligt gapar jag och bara skrattar rakt ut. På trottoaren kommer en man som ser i stort sett precis likadan ut som mig!! Ärligt!! Vi skrattar båda två och går in på fiket. Vi hade avsatt en timme i våra kalendrar. Vi satt på fiket i först tre timmar, därefter gick vi över vägen och åt ytterligare lunch i två timmar!!

Det var magiskt. På något konstigt sätt kändes det som om vi känt varandra hela livet. Vi öppnade upp våra manshjärtan och delade en massa tankar och känslor. Hasse om sin skilsmässa, jag om min utbrändhet, barn, papparoll, sex, prestation, dödsfall, allt!! Det var sååå skönt!

Precis innan vi skulle skiljas åt sa vi till varandra att det här snacket betydde väldigt mycket för oss. Och vi kände i samma ögonblick att detta samtal skulle nog många män behöva i dagens stress och press. Blir lätt snack om väder, vind och sport…men när hittar vi ventiler som kan möta lite mera än så?
Vi drömde oss bort och sa att detta borde ju vara ett slags tv-program, att låta folka vara ”En fluga i taket” och liksom lyssna och kanske även delta i samtal som dessa. Vi lämnade tanken och sa att vi kanske skulle kunna göra ngn webb-tv grej tillsammans.

Några månader senare får vi en kontakt där Pricca Studios vill ge oss chansen att göra en pilot!! Sagt och gjort, vi sitter en halv dag i studion med grymt proffsiga personer och kamerorna går.  (Bara det att basisten i Tomas Ledin var bakom en av kamerorna var ju kul, ännu roligare då han skriker BRYYYT!, Han hade då blivit så inne i Hasse och mitt samtal om barnuppfostran att han glömt helt att han filmade…hahaha).

Och så var det dags. Piloten är klar och vi har liksom fått till en trailer. Vad som nu händer vet jag faktiskt inte. Jag skulle önska att kanske någon som vet mer om just TV mediet, webb- tv etc kan komma med kanske tips eller tankar. För det vore hur coolt som helst att få ta detta fullt ut. Kanske sex program där man låter män (och kvinnor om de vill) vara en fluga i taket. Så tycker du som ser detta klippet att det verkar lite kul, så hör gärna av er om ni har tips.
Oavsett så hade och har Hasse och jag jäkligt kul då vi träffas och just snackar om olika saker som bor i våra magar och hjärtan. Ibland måste vi män liksom slappna av och även våga vara jäkligt mjuka i denna ibland rätt hårda värld.

Då så…var så god….här kommer en liten snutt av en större dröm….

”En fluga i taket!”

Detta inlägg handlar inte om reklam utan om sann stolthet och så lite egoboost :-)

Då var det dags igen, 17-18 juni, 2013, Learning Is The Shit! Jag är så jäklans glad att fått under ett antal år nu fått umgås med Anna och Lova i projektet CELA. Denna sunda galenskap och det mod de visar i just att stötta regionens människor inom digital kompetens är så cool! Händer så mycket just nu i Blekinge på många fronter. Att jag dessutom får arbeta med framtidens skola gällande den digitala agendan i Blekinge är ju inte mindre kul! 

Men så var det ju åter dags för att träffas i parken, en massa eldsjälar och pedagoger, i en massa tält under 2 dagar. Detta år vill vi ta utgångspunkt i lust och motivation till lärande. Vad krävs av morgondagens organisation och möten när det gäller lärande 2013? Vi har verkligen haft andra förutsättningar i år då vi inte direkt haft någon budget bakom oss att vila på. Denna gång får vi trolla på andra sätt. Och det verkar som om inte bara vi älskar denna ”Woodstock”-aktiga tillställning utan även de som vill tala och hålla workshops.

Måste ju säga att det känns rätt egoboostigt att i år få träffa och jobba med människor som bla Lou Rossling, Pamela Von Sablar, Sofie Andersson från Kraft/Hyper Island, Sanna Nova Emilia, Maria-Pia Gottberg, Marie Lindvall Wahlberg, Anna – Lena och Jörgen från Sklillnad…bara för att nämna några.

Jag vet att det återigen kommer att bli en folkfest med skratt och pirr i magen, men med syfte att utveckla oss än mer i våra möten med varandra och i synnerhet i mötet med våra barn. Och kanske inte bara i skolans värld utan även i sitt egna privata. Två heldagar där jag faktiskt fått äran att vara konferencier, det ni!!

Har ni inte bokat biljetter till detta unika event (se gärna filmen från förra året) så gör det nu. Tror biljettluckan stängs sista Maj…

Kram/Micke

 

 

 

 

Kreativt lärande på Willys.

Idag var jag och Jenny och Alfons (8år) på Willys och handlade. Vi har ofta gjort som så att vi delat upp oss när vi är och handlar med våra barn, särskilt när de varit yngre. Jenny har velat handla och jag har mer gått på upptäcktsfärd med barnen. Låta de göra sin ”skyltfönstersshopping” eller vad man nu ska kalla det. Självklart inser jag som pappa att mina barn vill kolla runt på en massa saker när man är och storhandlar, finns ju en massa saker att upptäcka. Kräver jag att få gå runt och fixa mitt vuxengrejs är det väl inte mer än rätt att även barnen ska få sin egen tid i affären. Vi har alltid försökt rigga det hela på det viset. 
Idag så kom jag och Alfons på tre roliga games som vi vill dela med oss utav.
Det som krävdes idag var dock två mobiler med kamera i och så ngt skrivprogram, typ anteckningar.

Game 1 – Kurra gömma med ledtrådar.
Enkel lek. Vi turades om att gömma oss i affären sedan sms:ade vi varandra ledtrådar för att leta upp varandra.

Ex: Mat som Du Alfons brukar laga själv hemma på spisen.
Han hittade mig bland nudlarna.

Game 2 – Saker som börjar på…
Vi bestämde oss för att se vem som snabbast kunde hitta varor som började på A,B,C,D;E. Vi skulle skriva upp varorna i anteckningar och sedan sms:a så fort vi var klara. Samlingsplats vid glassen. Sedan gick vi runt och bevisade att det vi skrivit fanns.
Anjovis, Basilika, Citron, Djungelvrål, Energy Drink

Game 3 – Gissa bilden.
Vi gick åt var sitt håll sedan skulle vi ta ett kort på något i butiken. MMS:a bilden…den andra skulle då leta upp platsen och ta kort som bevis och MMS:a tillbaka. Samlingsplats chipsen.
Det var banne mig inte lätt. Man kan ta kluriga närbilder vill jag lova. Alfons hade tagit på en viss sorts läsk underifrån en hylla. Men shit va kul det var.

Om vi nu skulle ”skolifiera” detta besök på Willys. Om vi skulle vuxet börja analysera lärandet, dvs det som vi inte brydde oss om ett skvatt, tvärtom vi hade bara så jäkla kul och var bara så engagerade, att vi lärde oss en massa nya grejer tänkte vi inte alls på, vi gjorde bara Men om vi nu ändå ska se det ur skolade ögon, tänk så mycket lärande vi var med om.
Det kreativa att bara designa våra spel, som ofta utvecklades efter hand. Skrivträning. Tekniks kunnighet. Bildseende. Sammanhang. Lästräning. Lokalkännedom. Tillit. Osv osv.

Skulle jag nu bedöma Alfons insats så skulle jag nog ge honom ett…hahahaha….skojar bara…..så långt skulle jag inte kunna gå Det är liksom inte viktigt! Det viktiga var att vi helt ur engagemang gjorde saker. Och gör man saker så utvecklas man…tänker jag. Ibland , ursäkta mig, vore det nog bra om vi glömde bort att vi var i skolan en stund och allt var det innebär och bara gjorde saker…typ
Ähh…ni vet vad jag menar!

Ps. Handlingen kan bli grymt kul om vi har avsatt den tid och tanke det krävs om man är flera som ska handla och få sina behov tillgodosedda:)

Kram/Micke

Många bäckar små…när det kommer till näst intill vansinne!

I morse kunde jag läsa blogginlägget ”Ni är fan inte friska” av Elias Giertz. Blir så glad när ungdomar säger ifrån och påvisar det galna vi ibland hittar på. Denna gången handlar det om de nationella proven. Jag uppmanar er verkligen att ta del av ens elevs upplevelse och ord. De behövs. Vi måste tänka till mer än en gång nu. Vårt medvetande och vår kontakt med varandra genom bla ny teknik har verkligen fått många skolfenomen att liksom bli för små för oss människor. Jag brukar vara ganska så sparsmakad när det kommer till att sprida kampanjer, namninsamlingar etc vidare. Känner att många ber mig att just sprida saker hit och dit och självklart vill jag hjälpa till. Men det blir viktigt för mig att det är saker som verkligen berör mig. Denna gången är det just en ungdom, Elias, som startat en slags uppmaning och namninsamling var det gäller de nationella proven. Jag väljer verkligen att stödja honom och tusentals andra elever jag mött de senaste åren just i fråga om dagens nationella prov. Läs gärna och skriv på ni med.
Klicka här för att stötta Elias och hans kloka tankar!

Man kan ju tycka att en namninsamling inte kan förändra världen…men då tänker jag….många bäckar små…

Kram/Micke

Hej tandläkaren nu är jag här! (tips när du ska på besök med ditt barn hos tandläkaren)

I går så var jag hos tandläkaren med min yngsta grabb. I vår familj har vi alltid valt att låta mig gå dit i första hand med våra barn. Jenny, min fru, har själv haft svårt för tandläkaren och även i vuxen ålder känner hon obehag. För mig har det varit tvärtom. Tror det är smart att ibland göra sådana här uppdelningar i familjen, rätt man/kvinna på rätt plats:)

Jag måste säga att det aldrig varit några som helst problem med barnen att just vara hos tandläkaren (skönt), men jag vet att för vissa barn och föräldrar kan denna stund vara en pärs.

Jag satt och funderade i går då min son låg där helt relaxad medans tandläkaren fyllde hans mun med bomullspinnar, slangar och kretade på hans tänder. Även förra gången då han fick laga ett hål, var han hur cool som helst när borren surrade och liksom gjorde aldrig någon stor sak av det varken innan eller efter. Stunden med tandläkaren var liksom bara här och nu. Han propsade inte ens på bokmärken, inte förens jag visade honom:-). 

På ett sätt kan man säga, åh vad duktig han är men jag vill stoppa där. För jag tror bl.a. att det är en utav anledningarna till att det gått så bra, att han hur aldrig varit riktigt ”duktig”. Är man verkligen duktig hos tandläkaren?

Jag vill absolut inte ta ngn ära åt mig som pappa men jag tänker ändå delge ett antal saker jag har tänkt på när det gäller våra besök hos tandläkare, doktor etc

Var hos tandläkaren när du är hos tandläkaren
Vi föräldrar har ofta en förmåga att ta barnen till tandläkaren, doktorn, släktträffen, affären långt innan vi ens är där, ibland veckor innan. Det är precis som att vi tror att barnen ska kunna agera som vi vill innan vi ens är där. Vi börjar ett par dagar innan med att nämna vad som komma skall, vi vill förbereda, prata om det , lugna …men jag menar att det blir tvärtom. Barnet förstår att ngt konstigt är på gång och nervositet uppstår. I vissa fall slutar det med att en konflikt redan dagen innan då barnet vägrar att gå dit, och så blir det inte enklare för oss föräldrar. 

Även efter besöket kan vi i dagar tala om för släktingar, vänner, husdjur osv hur det gick hos tandläkaren vilket ännu mer bekräftar det STORA i att varit där oavsett hur det har gått. Jag har alltid försökt låta oss gå till tandläkaren när det är dags. Jag har nämnt det i förbifarten kvällen innan och sedan har det varit bra med det. Inte sagt mer än att i morgon ska vi till tandläkaren så du kommer du att få börja skolan lite senare…punkt! Inte mer än så oavsett mina egna rädslor, de får jag i så fall hålla för mig själv. Viktigt att vi som vuxna ofta reflekterar vem som äger rädslan, är det jag eller mitt barn egentligen. Och om det är jag, som vuxen, så gör jag klokast i att dela det med någon vuxen, inte överför det på mitt barn.
Jag kunde ha sagt något i still med:

I morgon måste vi vara duktiga, du är ju stor nu. I morgon vet du ju att det är dags att gå till tandläkaren och det är inget farligt och det gör inte ont. Men du måste det så vi kan inte bråka i morgon, eller hur? Och är du duktig så får du säkert ett bokmärke efteråt och kanske om du är riktigt riktigt duktig så kan vi åka till Maxi efteråt och köpa en present!! Det vill du väl?
Pappa kommer vara med hela tiden hos tandläkaren och så ska jag se när du gapar stort så tandläkaren kan se bra i munnen på dig…osv

Här öppnar vi upp för en massa tankar och chanser till oro.

När vi skulle laga hål frågade Alfons mig om det skulle föra ont. Då svarade jag att just när de borrar så kan det isa lite och det är olika om man tycker det gör ont. Jag tycker mest det killar men vi får väl se i morgon hur du tycker det känns. Är det något mer du tänker på!

Det var det inte.

Så som sagt var…var på plats när du väl är på plats och dramatisera inte bara för att du själv gillar att stå på scen;)

Finns där
När vi väl är där så låter jag mitt barn och tandläkaren ta över. Jag drar mig undan men på ett gott avstånd så de vet att jag finns men jag lämnar över hela ansvaret och showen åt de det gäller, jag blir bara en närvarande publik. Inte föra över min eventuella oro på min grabb, bättre att vara tyst. Om jag säger ngt så är det mer ngt kul neutralt med tandläkaren. Typ väder och vind.

Det jag däremot gör då jag ser min grabbs händer då de kanske kanske spänner sig är att jag utan att säga ngt placerar min hand på hans ben. Bara så att han vet att jag finns. Självklart beror detta på läget. Jag vet att när Alfons var hos tandläkaren för första gången undrade han om inte jag kunde sitta först och han ligga i mitt knä, och självklart testade vi det då åxå
Men när barnen blir äldre så tror jag just mer på att vara publik än att försöka vara en tandläkarassistent på prao

Håll nere ”duktigfieringen”.
Och så var det ju det här med ”duktig”. Vi älskar ju det här, vi vuxna. Att duktigfiera, duktiga på att äta, duktig på att kissa, duktiga på att gapa, duktiga på att läsa, duktiga på att lyda…

När vi är hos tandläkaren så skalar jag bort så mkt duktigt jag bara kan. Det är väl inte duktigt att vara hos tandläkaren, dit går man ju bara liksom….eller hur? Man kan väl inte bli duktig på att gå till tandläkaren? Är man i så fall kass om man blir rädd en gång eller? Varför använder vi duktig överallt när det gäller barn men inte alls på samm sätt mot vuxna. Tänk er säga till sin fru…åhh vad duktig du var som kissade nu! Hahaha….

Detta är ngt tandläkarna också borde fundera mer på, för de öser gärna duktigt över barnen. Kanske kan vi istället säga:
Vad skönt att du gapar så stort för då ser jag mycket bättre.
Oj vad enkelt det är att se dina tänder när du gapar så stort, tack!

Att vara duktig på något kräver prestation och att gå till tandläkaren enligt mig är inte något , du har för avsikt att träna dig för att bli proffs på.

Jag försöker istället säga i stil med:
Hur kändes det att ha så många grejer i munnen?
Vad enkelt det måste varit för tandläkaren att jobba i din mun när du gapade så. Hur kändes det?
Sedan när vi är klara med vårt besök så ÄR det slut. Punkt. Nästa grej.
- Så nu kör vi till skolan, undra vad dina kompisar pysslar med när du kommer tillbaka.
Självklart om min son vill prata mer om besöket så pratar vi om det men då ska det ske på hans egen begäran inte min. Det är över nu kära förälder:)

Belöna inte …tänk längre…
En annan sak jag inte gör längre, kanske gjorde jag det med ngn av mina äldsta när de var små, det är att belöna efter ett besök. 

- Om du lovar att vara duktig hos tandläkaren så ska du få välja en leksak på Maxi!

Tanken är ju fin men om vi verkligen tänker efter är det ganska så osmart. Detta leder till dels press och även oro då barnet förstår att det måste vara ngt stort som ska hända i och med att jag får något som nästan är större än min egen födelsedag!! Och snälla förälder, vad händer då i stolen när vår lilla grabb känner rädsla och tårarna vill komma. Ska vi då säga att det blir inget på Maxi. Hur vet barnet vad duktig är hos tandläkaren? Och vad vill vi egentligen att våra barn ska vara duktiga på när de är på sitt besök. Handlar det inte snarare om att vara ärlig i sin känsla.

Om du vill göra något särskilt någon dag för ditt barn, så bara gör det utan prestation. Överraska utan anledning då känns det så mycket bättre för alla parter. 

- Vet du va, idag tänker jag banne mig ta dig till Maxi och be dig välja en leksak om du vill. Jag känner verkligen för det!
- Vad säger du om att gå på bio i helgen?!

Och känner du prompt som vuxen att du vill göra ngt (mest för din egen skull, för barnet kräver inget om du inte gett honom/henne en hint tidigare) efter tandläkarbesöket, så gör något som inte är kopplat till just besöket.
- Vet du vad vad älskling, nu när vi ändå är lite lediga och är tillsammans, ska vi ta en extra sväng på stan.. Skolan och jobbet får vänta lite:)

Detta var några tankar som du kan göra vad du vill med. Jag är absolut inget proffs bara en vanlig pappa som känner att jag vill dela med mig av mina erfarenheter i mötet med livet och där i bland annat mina barn.

Vill även poängtera att dessa tips kanske riktar sig till de föräldrar som kanske är på väg att snart besöka tandläkaren för första gången. Har man ett barn som upplever det jättejobbigt att göra dessa besök så kanske inte mina tips är något att ha. Vad vet jag?
Lycka till.

Kram/Micke

Låt vara barn leva och lära i ”Creative Mode”.

Spenderade morgonens första timme på tandläkaren med min underbara 8-åring Alfons.
När vi satt i väntrummet så visade han mig sin Minecraft App där han kan spana in en massa skins (utseenden på gubbar och gummor). Jag, Micke, har bestämt mig att levla upp ordentligt just gällande Minecraft och våra samtal är fantastiska just nu då han försöker få mig att förstå det hela. Jag har förstått att hans lärande är gigantiskt inom detta och hans kommunikation och utveckling tillsammans med andra. Men jag inser bara efter dagens väntrumssamtal att jag bara känner till en bråkdel. Vi har bestämt oss för att spela in en liten film inom kort för att försöka beskriva vad jag menar, till dess ska jag försöka återge lite snack som vi hade idag.

Alfons: Pappa, du måste förstå att du behöver äta mat för att få mer liv, ok? Tex kan du ju göra melon eller champinjonsoppa. Det ger typ 3!
Jag: Hur gör du en sådan soppa då?
Alfons: Du ställer typ 6 stycken champinjoner på varandra. (tror det var 6 st han sa)
Jag: Men hur har du fått redan på att man kan göra soppa!
Alfons: Tja det är det samma som med ”suspender”! (tror jag det hette)
Jag: Vaddå suspender, är det engelska? Vad menar du?
Alfons: Jo jag kör allt på engelska , mycket roligare. Jo men suspender är en automat som man typ kan hälla saker i, typ tuggummiautomat, fast jag häller i vatten och så drar jag i spaken så flyger vattnet ut över min åker så jag kan så vete. Då kan jag liksom göra mer mat.
Jag: VÄNTA!!! Vänta …jag hänger inte med. Hjälp mig först förstå hur du kom på soppa och suspender så ska jag fråga dig ännu en klurig fråga efteråt.
Alfons: Jo så här gör jag, jag väljer att vara ”creative”.
Jag: Creative ?
Alfons: Jo men då ser jag allt som finns, allt! Sedan så ser jag då en grej jag vill kunna göra och då går jag in på Minecraftwikin och söker på det jag vill ha och så står det hur jag gör.
Pappa: Ahhh så man kan säga att du ser alla svaren i creative och sedan tar du själv reda på hur dom blir till liksom…hur hade det gått utan att kunna vara creative då?
Alfons: Hmm…skulle kanske gått ändå men det hade varit svårt och inte lika kul.
Pappa: Hur kom du på det där med att spruta vatten över veten då?
Alfons: Det var XXX och XXX som visade mig det på Youtube! (kommer inte ihåg de riktiga namnen).  Jag hittade det filmklippet då jag sökte på Youtube och sedan har jag ”lajkat” dom så jag ser alla deras tips. De är grymma. Sedan så när jag såg att de kunde göra det så gick jag in på Minecraft wikin, sedan så löste det sig. Pappa du måste få se det skitstora huset jag har byggt, det är såå grymt.
Jag: Shit hur lång tid tog det att bygga det!!??
Alfons: Typ en vecka. Jag byggde det ojämnt så jag fick riva det och bygga upp det igen.
Jag: Just det, viktigt att det blir jämt. Som med lego. Bygger du upp ena hörnet med 4 klossar så måste det helst vara 4 i andra hörnet eller hur?
Alfons: Hmm..jo…men egentligen måste du välja sex klossar eller ännu hellre åtta, för då kan du göra fönster på fyra. Annars blir de för små!
Jag. Hahahahaha….du har så rätt, så måste man ju tänka. Samma gäller i lego.
Alfons: Men sedan beror det på om du spelar i gamemode 1, 2 eller 3. I tvåan kan du inte riva så mkt…

osv..osv….

Jag sitter just nu helt stum och helt rörd över hans iver, engagemang, passion och lust att skapa tillsammans med sina vänner och att han just nu ska fixa så att han och jag ska ha en egen bana. (han var tydlig att han bara ville att vi skulle vara ensamma).
Där vill han nu spela in en 12 min lång film där han ska visa mig hur det funkar på riktigt.
Shit va coolt.

Alla ni föräldrar som har barn som ex lirar Minecraft, se bakom spelet och möt ert barn i sin passion…oj oj oj vad mycket det finns att hämta och förstå. All kunskap ryms i Minecraft…och i allt annat också för den delen.

Och det kanske är precis så som Alfons betonar, vikten av att kunna vara Creative.
Att kunna spela/lära i Creative mode. Dvs du får redan se allt för att sedan forska och ta reda på hur man når till svaret. Denna pedagogik hoppas jag alla skolor tar efter på ett eller annat sätt. Jag hade äran att få föreläsa på samma scen som Daniel Barker. Där visade han svaret för sina elever, ett Youtube klipp där en man åker rutschkana och landar 40 meter längre bort i en liten simbassäng. Eleverna menade att det var fake, att det var omöjligt, att det var helt galet!! Daniel undrade om inte eleverna tänkte ta reda på om det var sant eller inte. De triggades igång och någon vecka senare gör barnen samma experiment där de byggt en liten ramp med en kula, en liten kopp längre bort på golvet och gissa om experimentet funkade…..Självklart…de hade just loggat in i ”Creative mode”.
Så kanske det är dags att låta barnen börja längst bak i våra böcker (om vi nu behöver böcker alls) och studera facit…se allt för att sedan leta reda på hur detta kom sig. Dags att ge alla våra barn MVG eller A (eller skita i det överhuvudtaget) bara låta de ta reda på varför de är så fantastiska som de redan är.

Kram/Micke

Vad ska jag med hunden och barnen till egentligen?

Satt igår i bilen och fick, en för mig, stor tanke. Vad ska jag ha mina barn till!?

Låter ju helt galet…men ..jag ska försöka förklara. Vi skaffade ju en valp för några månader sedan. Fantastisk på många sätt men apjobbigt på vissa sätt. Många i familjen hade länge längtat efter hund, sällskap, kul, kärlek, roligt. Så vi skaffade en. Ärligt talat har det svurits en del över denna lilla rackare kan jag säga. Det innebär ju också mycket jobb. Inte bajsa inne, ut på morgonen, inte bitas, inte äta upp skorna, inte skälla…ni vet…helt naturliga saker för en hundbebis, men det kan ju vara jobbigt. Någon gång har jag tänk…varför skaffade vi hund? Men så ligger den där i knät och sover så gott och då är den tanken borta igen.

Vad har detta med mina barn att göra?
Men ärligt…frågan kom till mig i går….varför skaffade jag barn!? Vad ska man ha de till? Är det för att ge mig bekräftelse som människa? Någon likt hunden som alltid ska älska mig? Gör jag det för att andra gör det? För att man förväntas skaffa barn? Det är gulligt? Kul att klä ut de som små och få de till att bli en slags statuspryl? Denna fråga har jag aldrig funderat på tidigare…. Men ärligt!!
Tänk så mycket tid jag kunde haft utan mina barn, inget tjat, mindre hus, sparat en massa pengar, mindre oro, mindre ansvar, kunnat vara friare…eller hur!?
Så varför?
Inga av våra tre barn var direkt planerade, de kom till oss när de skulle. Och jag älskar de av hela mitt hjärta. Hela mitt liv har blivit ett liv tre gånger så stort med dessa människor nära mig. Att få vara nära människor som utvecklas i livet är så stort. Att få vara en del av ett gäng, en familj, är en gåva för mig. Jag lär mig något nytt varje dag. Känslornas tivoli!
Men vad är meningen att vi skapar de. Igår kom jag till en insikt. Det handlar inte om att de ska bli något, om skola, jobb, pengar, lycka, karriär, om mig….Det handlar om att jag likt en maskin har som uppgift/möjlighet att fylla på jordklotet med mer godhet. Mer godhet som ska ta över då jag är borta. Mer godhet som ska fortsätta utveckla denna planet mitt ute i rymden. Det låter kanske tråkigt, men vad mer handlar det om? Jag äger inte mina barn, finns inga garantier att de vill veta av mig om 20 år. De är inte mina, de är deras egna skapelser.
Men kan jag ge mina barn all den kärlek jag förmår att ge, kan de bara få med sig att ta hand om sig själva och andra så har vi kommit så långt. Detta är det mest primära i varje familj, skola eller annan plats där vi skapar relationer med våra unga. Att värna om godhet.
Som en lärare sa till mig igår, vi har bara 4 värdeord på vår skola som inrymmer hela lgr11: Hej, Hejdå, Förlåt, Tack. Så enkelt och så vackert!

Jag är inte en pappa, jag är en del av en godhetsfabrik…..

När jag nästa vecka ska få låna en hel helg med min äldsta son och åka och förverkliga en av våra drömmar, att se Bruce Springsteen i sthlm då ryser jag. Det är ingen självklarhet att få låna varandra en helg. Men när min son säger: Bruce är 50% men 50% är att få vara med dig en hel helg för mig själv Pappa, då kommer tårarna. Så enkelt och så lätt. Vi får aldrig glömma detta i vårt jobb med våra barn. I de system våra barn befinner sig idag borde vi fundera över hur vi kan frigöra godheten i varje unge. Släng ut alla konkurrensmetoder som betyg, nationella prov etc. Släpp tanken om att vara bättre och sämre, låt oss människor bara vara och hjälp oss leda och stötta varandra där vi är i vårt sanna ögonblick. Det handlar inte om mitt barn, det handlar om att skapa en god planet för lång tid framåt mitt i universum. Ha en fin fredag/Micke

PS. Tack alla ni som ger energi i mitt inlägg just nu på FB…grymt!