Jag vill säga något som är viktigt för mig!

/Kram Micke

I morgon sänder jag Fredsuppdraget live..

Sitter just nu ikväll och försöker få ihop tekniken så jag kan gå i sändning 09.50 i morgon. Då har jag lovat alla de elever som är med på Fredsuppdraget att göra en hälsning och ett stort tack till dom alla. Jag ska åxå genomföra morgondagens Fredsuppdrag live.
Spännande och sjukt kul på samma gång.
Kram/Micke

Mattesaga för barn!

Vill fortsätta att sprida lite kuliga saker jag kommit på i samband med mina lekar med barnen. Denna gång är det en saga vi skrev som bygger på att man räknar matte. Jag vet att det är en del stavfel, men jag lovar det funkar ändå:-)
Jag tror den riktar sig till barn från ca 8 år och uppåt.
Ladda ner sagan här.mattesaga

Kram/Micke

Ett litet kvällstips på kreativ lek för barn:)

I kväll då jag stod och lagade mat och samtidigt försökte svara på Alfons (7år) önskemål av att leka så kom jag på en liten kul lek som uppskattades. Jag tog ett papper och skrev olika längder. Sedan fick Alfons en tumstock där han sedan fick leta upp saker i huset som stämde med längderna. Han ville hellre rita svaren än att skriva dom.
Bara ett tips!
Kul hade vi:)

Go kväll
Micke

Från Magnarps skola till Zlatan!

Sitter på ett hotell efter dagens föreläsningar på fantastiska Magnarps skola i Ängelholm. Vilket möte! Det är en ära att få tala inför alla elever och sedan därefter få möta alla dessa ”framtidsförutsättare” i form av personal och pedagoger. Lilla Magnarps skola är speciell, inte skolan i sig utan människorna som arbetar där. Jag kände mig hemma där. Rektorn och några av hans fantastiska personal har haft kontakt med mig med jämna mellanrum sedan lång tid tillbaka och det känns verkligen varmt när man väl kommer dit IRL. Tack!

När jag var klar med dagens elevföreläsning och kunde se de studsa ut, tjoa och kvittra. Alla med varsin MVG knapp och sedan knapprande på sina mobiler. När jag hade svarat på de ca 40 sms:en jag fick strax efter så blev jag lite vemodig, rörd.
Kändes lite meningslöst för en sekund. För även om de skriver att de känner kraft, energi, glädje, inspiration och även om jag menar på vikten av att leda sig själv inifrån, att leva här och nu, att våga…så är de liksom maktlösa. De är helt i händerna på oss vuxna, vi föräldrar och pedagoger.

Det är ändå de som på något sätt får anpassa sig när de väl kommer hem. Det är helt beroende på vad de möter där som avgör hur deras tid här och nu kommer att vara och hur framtiden kommer att bli. Vi vuxna har ett gigantiskt ansvar att ta hand om oss SJÄLVA! Att se till att vi mår bra så att vi kan möta våra barn på ett friskt sätt. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Vi vuxna måste våga se om vårt egna hus. Vi måste ha modet att våga vara ärliga mot oss själva så vi inte lever ett liv som vi inte vill leva. Jag tänker ibland på Zlatan. Han hade inte tyckt att det vore kul att spela i Listerby BK:s lag i division fem. Det hade inte funkat. Han hade klagat på att passarna var för dåliga, för långsamt spel, han hade tröttnat och mått skit tror jag. Det hade inte blivit bra. Zlatan är tvungen att lämna den plattformen, inte för att det är fel på den, men den passar inte Zlatan längre. Den har gjort det, men inte längre! Det är inte heller fel på Zlatan, han måste bara inse hur han funkar nu och hitta den plats där den energin kan fortsätta att växa.

Så här tror jag vi bör tänka lite mer var och en, kring våra förhållanden, våra jobb, våra beroenden, våra vänner osv….

Vi måste våga vara Zlatan.

Efter min föreläsning i Magnarp i dag så träffade jag en Zlatan i kvinnlig form. Hon berättade om hennes kamp och hur hon nu hittat rätt igen. Denna text är tillägnad henne men även alla er andra där ute som vill ha en vacker framtid skapad idag.

Kram/Micke

 

Wassbergsyndromet

Kommer ni ihåg Thomas Wassberg? Kommer ni ihåg hur han såg ut och hur han lät då han kom i mål? Det är väl han och ”pannkakan” som skrämt livet ur en i barndomen Jag kommer ihåg detta snor, dregel, detta frusna skägg, flåsande….

Tänk om Wassberg hade utvärderat sin intervju vid målgång utan att ha haft minnet kvar om att han faktiskt stavat skiten ur sig i två timmar tidigare!
Tänk om han bara hade liksom klippt ut just de 30 sekunderna då sportkommentatorn hade ställ frågan ”Hur känns det?”. Tänk om han bara hade fokuserat på snoret, avtorkandet på handen, ispikarna i skägget och hans tunga andning…då hade han kanske brutit ihop. Han kanske hade börjar fundera på att gå kurs i intervjuteknik, i antisvett-hantering, djupandningsskola…osv
Han kanske skulle känna sig pinsam kring sitt utseende.

MEN…nu vet ju han anledningen och vad det är som ”gör att han gör som han gör när han gör det han gör…..”
Vart vill jag komma med detta?

Jo jag tror att vi i mångt och mycket, kanske utan vetskap just ser oss i dessa små intervjusekvenser i livet. Detta resulterar i att vi försöker addera på nya kompetenser, kunskaper, lärdomar etc…men det verkar ändå inte funka.
En pedagog kanske går ytterligare en kurs, men känner att det ändå inte funkar. Hon missar att hennes oro och ständiga överbeskyddande över barnen, vilket leder till strikta regler och avhållsamhet bygger på att när hon själv var liten flicka fick ta hand om sin mamma och pappa och var i ständig skräck att hon inte skulle kunna hålla ihop familjen, lilla Lisa 9 år.

Det jag vill säga med mitt s.k.” Wassbergsyndrom” är när vi inte riktigt vågar bli medvetna om anledningar till saker och ting, när vi inte vågar se bakåt.
Jag menar inte att vi ska leva kvar i vår historia, men vi kanske behöver se den, kanske förstå så mycket vi kan om den, för att inse att vi ändå likt Wassberg har kommit i mål på en delsträcka i livet och att vi är vuxna nu att ta hand om oss och den lilla krabat som startade loppet 2 timmar, 2 år, 20 år tidigare.

Lite krångligt kanske….
Men jag vill ändå få det ur mig.

Kram/Micke

Innan spelet börjar…

Godmorgon!
Idag när jag vaknade och funderade på vad jag skulle fylla denna dag med så kom en liknelse kring spel in i min skalle. När mina barn och jag ska utmana varandra på X-box så börjar vi oftast att besöka ”inställningar”.
Det är här vi på något sätt kan styra över själva grundförutsättningarna för vårt spelande. Detta påverkar oss alla oavsett hur duktiga vi än är i själva spelet, ex finta i FIFA 11.
Vi skruvar och rattar på regler, speed, tid, färg, storlek etc.
Så nu när jag hoppat ur min säng så slår mig tanken:
- När besökte jag mina (egna) ”inställningar” senast? Är det något jag faktiskt borde göra oftare, kontinuerligt, kanske varje dag?
Hur ser mina inställningar ut just nu inför denna dagens game?
Efter att ha skruvat lite på några reglage känner jag mig lite mer medveten om varför jag älskar att ta mitt morgonkaffe, sitta ner vid köksbordet, tända ett ljus, krama om min fru och göra mig redo att köra första grabben in till stan. Let the Game befintlig! START:)

Ps. Det går säkert att köra spelen på ”auto”, men då får man liksom mer skylla sig själv och mest gilla läget. Manuel setting is the shit!

Kram/Micke

Om pappa var tomte….

Och så var julen över. För mig har det varit som att leva i slow motion i mysbyxor, sena nätter, mys, böcker, barn, mat….och så har det ju varit det där med Fredsuppdraget. Har idag funderat kring hur jag skulle kunna arbeta vidare med detta på något sätt, hur jag kanske skulle kunna besöka skolor som hänger på, kanske få vara med och köra workshops på skolor med barn och skapa egna Fredsuppdrag…vad vet jag…

Jag slogs av en stor tanke idag då jag inser att Fredsuppdragen för barnen är egentligen inta alls så viktiga, inte i jämförelse vad de är för barnens föräldrar. Vi kan aldrig lägga skulden på våra barn eller skylla osundheten på dessa små nya liv, det är alltid i oss vuxna det börjar. Inte då HUR vi fostrar våra barn utan hur vi själva mår och som ett resultat av detta mående ger vår fostran konsekvenser.
Så…hur skulle jag kunna hjälpa barn att hjälpa föräldrar?

Nu när jag skriver så låter det knasigt. Men en sak jag kom på var att jag skulle kunna be mina barn ge mig en önskelista på vad de önskar sig mest av mig. Inte då i ting och saker, utan vad de skulle önska av mig, på ett lite djupare sätt. Då skulle jag kunna få en möjlighet att se och välja att växa.
Jag tror tre önskningar just nu som skulle kommit upp på listan är:

Pappa om du var tomte skulle jag önska mig:

- Att du var mer närvarande med bara mig, tittade på mig hela tiden och inte försvann så snabbt i egna tankar

- Att du inte kollade på mobilen så mycket

- Att du inte gömde dig bakom ironi när du pratar med mig om ostädade rum, sittandet vid datorn, utan att du istället stannade upp och verkligen pratade med mig om vad du kände på riktigt.

(blir lite rörd när jag skriver detta)

Men det är först då jag får reda på dessa önskningar som jag kan få en ärlig chans att göra något åt det. Inte främst för mina barn utan för mig själv.
Det har funnits andra önskningar från mina barn tidigare som jag har kunnat ändra på.

- Pappa vi önskar att du slutade röka

- Pappa vi vill inte se dig full, vi blir oroliga då

MEN dessa önskningar skulle jag aldrig ha haft kraften att göra avslut på om jag inte insett att jag ville och borde göra det för MIN skull. Det räckte alltså inte med barnens ”tjat”. Då kunde jag enkelt försvara mig. Men när det blev livsviktigt för mig…då fanns kraften. Jag tackar mig själv och min familj för dessa önskningar till Tomten.

Så min fråga till dig kära läsare….hur ser det ut när du är Tomte?

Kram/Micke

 

Det går,det går ,det går!!

Just som rubriken säger, så känner jag idag. Detta efter en heldags workshop på Kultur Pedagogiskt centrum (KPC) i Ronneby. Jag tillsammans med CELA hade förmånen att få stötta drygt 20 olika pedagoger inom bild, teater, musik och dans. Tänk att få uppleva resan från ingen erfarenhet alls till att både ha bloggat, reggerat bilder online, klippt film etc. På en dag. Vilka modiga människor!! Jag blir så glad när man tar sig från ovetande till vetande och även vågar vara lite rädd men handlar ändå, det är MODIGT!
Här kommer ett exempel på vad som kan ske då några få gå lös och skapa några sekunders film.

Kram på er CELA och KPC

Hur orkar du!?

Den senaste tiden har vissa frågat mig om VARFÖR jag utsätter mig för pressen att göra Fredsuppdraget. De säger:
- HUR ORKAR DU? Blir trött bara jag tänker på det!!

Det som jag tycker hade varit jobbigt, det hade varit att komma på idén och INTE testa den. Att stanna vid att tänka göra det istället för att göra det man tänker. Varje dag så får jag nu höra små fina berättelser om hur folk upplevt sitt mod att genomföra sina uppdrag. Tänk att vi bara genom att påminna varandra faktiskt kan skapa nya vackra möten både med varandra och i oss själva. Jag tycker det största med Fredsuppdraget är alla de människor som faktiskt gör dom och upplever att det ger dom något. Mod är inte att inte vara rädd, mod är att vara rädd och ändå göra det!

I morse fick jag ett meddelande på Facebook som för mig ger den definitiva pushen att genomföra detta projekt fullt ut, jag blir rörd när jag läser:

”Hej!”
Vill bara tacka för att jag och min man, med hjälp av fredsuppdraget, haft ett av de finaste samtal med vår 6-åriga dotter vi haft om saknad och längtan. Dessutom ett av de allvarligaste vi haft när det gällde att säga hej till ngn. man inte känner när man inte får prata med främlingar. Vi lärde oss mycket den dagen min man och jag om hur hon tänker och hur vi borde tänka…”

Detta meddelande berör mig. Och samtidigt ger det mig och förhoppningsvis andra käsnlan av att vi vet inget om våra ideér, drömmar och fantasier förens vi testat dom. Om jag bara står bredvid min cykel och funderar på att lära mig men kanske är rädd för att falla, och väljer att bara stå bredvid, då får jag heller aldrig uppleva vindsuset, träden som swishar förbi, sladden i svängen, cykla utan att hålla i styret, bakhjulet, skjutsa min första kärlek, ta mig till nya platser…osv

”Det är först vi börjar våga och lita på livet vi kan börja se.”

Kram/ Micke