Har du någon gång känt att andra har förväntningar på dig?
Att du förväntas göra och kanske till och med tänka på ett visst sätt.
Och hur alla dessa förväntningar gjort dig tyngre på en rad olika sätt, att du knappt inte står ut mer!
I går kväll satt jag och min kära fru och samtalade just om detta och hur hårfint det är att känna press i form av att andras förväntningar till att till och med själv tranformera de till egna krav.
Exempel på detta skulle kunna vara:
- Jag måste städa
- Jag måste laga mat innan min man kommer hem
- Jag måste se bra ut
- Jag måste vara glad
- Jag måste lyssna och säga ja
- Jag måste ställa upp
- Jag måste…
När jag tänkte vidare på detta så skulle jag verkligen vilja vända lite på steken och ställa mig frågan, VEM är det som kräver saker egentligen. Är det inte så att det är jag själv som tillverkar dessa krav i stor utsträckning. Och är det inte jag själv som väljer hur jag ska agera i de fall förväntningarna inte blir som det var tänkt?
Jag förväntar mig att min bil startar på morgonen, men väljer den att inte göra det så ligger ju ansvaret hos mig att bestämma mig kring hur jag ska agera och tänka kring detta. Jag kan ställa mig och skrika på bilen eller så gillar jag läget och ringer en vän:-)
Om du själv frågar din omvärld och dina vänner om de verkligen ställer alla dessa krav på dig, om de verkligen förväntar sig allt det du menar att de gör, stämmer verkligen det då?
Svarar alla i kör:
- JA DET GÖR VI OAVSETT OM DET GÖR ATT DU LIGGER SÖMNLÖS, KÄNNER PRESS, ORO OCH STRESS!!
Svaret blir antagligen inte alls på det viset, tvärtom. De kommer stå med tom blick och titta på dig och viska:
- Vad säger du lille vän, jag kräver inget mer av dig mer än att du är den du är, kom ska du få en kram!
Men våra tankar kan vara livsfarliga och snabba på alla de vis. Gäller verkligen ibland att stoppa dom och tygla dom och framför allt inse att DU INTE ÄR DINA TANKAR! Tro inte på dom, använd de mer som ett verktyg när de behövs.
Så mitt råd (om man nu ska ge något) är som alltid i alla lägen oavsett om människor frågar mig om deras barn, förhållanden, livet, företag, sexliv, osv …
Tänk på flygvärdinnan när hon går igen om säkerhetsföreskrifterna gällande syrgasmaskerna innan flyg start.
”Ta på dig syrgasmasken SJÄLV FÖRST därefter barnen i planet.”
(Tack för liknelsen Carina)
Detta är en sammanfattande liknelse på hela min tanke. Det handlar inte om egoism att först investera i sig själv, tvärtom! Se till att du själv gör dig hel innan du helar andra. Bli den förebild du själv vill att dina barn ska bli…osv.
Så fundera över vilka krav du själv egentligen har skapat och vilka förväntningar som verkligen skapas av dina vänner och din omvärld.
Ryck åt dig syrgasmasken som du säkert oftast ger bort till andra först, ta ett djupt andetag, känn livet nå dig, bli drabbad av livet och inse att du, likt jag, är ett unikum <3
Kram
Micke
Pingback: Tweets that mention Syrgas och förväntan-samhället! | Micke Gunnarsson -- Topsy.com
Skönt skrivet Micke!
/Kram
“Ryck åt sig syrgasmasken som du säkert oftast ger bort till andra först, ta ett djupt andetag, känn livet nå dig, bli drabbad av livet och inse att du, likt jag, är ett unikum.”
- Jag kommer att citera dig ofta
Tack Erland! Som du vet, du får kopiera , klistar in hur mycket du vill!!
Mycket bra skriven artikel, kloka ord.
Jag önskar folk (jag först) kunde anamma det du skrivit om lite mer för folkhälsans skull.
Keep on the good work!
Tack för tipset, shit, det är ju folkhälsa det handlar om:-)
Lev Bäst/Micke
Ja, såhär tänker jag ofta. Men det är svårt att bryta tankemönstret. Jag tror att i många fall så handlar det inte om att andra förväntar sig av en, utan att man förväntar av sig själv, och är rädd att man själv förlorar något man byggt upp om man bryter mönstret. Ett förtroende kanske, en inkomst, en trygghet, etc.
Jag tror att det allra svåraste är att reflektera över alternativen och se dem som en verklig lösning, att kasta sig ut ur en tillvaro som gör en olycklig, men samma tillvaro ger en allt som en “modern samhällsmedborgare borde förvänta sig av livet”. Ska man inte vara nöjd då? Andra jobbar säker lika mycket? Är det fel på mig och min ambitionsnivå?
Det är lite som ett kallt krig mellan hushållen tror jag. Allt ser ut som vanligt, men alla hus fylls sakta med gas från en läcka. Och själva målet är att stanna där så länge som möjligt, för det är beundransvärt att jobba tills man bränner ut sig.
10000 tack Simon för så många kloka tankar på en gång:-)
Pingback: 9 tips till ett gott liv tillsammans:-) | Micke Gunnarsson
Pingback: Inlägg som berör – 31 december 2010 « Nattens bibliotek