Wassbergsyndromet


Kommer ni ihåg Thomas Wassberg? Kommer ni ihåg hur han såg ut och hur han lät då han kom i mål? Det är väl han och ”pannkakan” som skrämt livet ur en i barndomen :-) Jag kommer ihåg detta snor, dregel, detta frusna skägg, flåsande….

Tänk om Wassberg hade utvärderat sin intervju vid målgång utan att ha haft minnet kvar om att han faktiskt stavat skiten ur sig i två timmar tidigare!
Tänk om han bara hade liksom klippt ut just de 30 sekunderna då sportkommentatorn hade ställ frågan ”Hur känns det?”. Tänk om han bara hade fokuserat på snoret, avtorkandet på handen, ispikarna i skägget och hans tunga andning…då hade han kanske brutit ihop. Han kanske hade börjar fundera på att gå kurs i intervjuteknik, i antisvett-hantering, djupandningsskola…osv
Han kanske skulle känna sig pinsam kring sitt utseende.

MEN…nu vet ju han anledningen och vad det är som ”gör att han gör som han gör när han gör det han gör…..”
Vart vill jag komma med detta?

Jo jag tror att vi i mångt och mycket, kanske utan vetskap just ser oss i dessa små intervjusekvenser i livet. Detta resulterar i att vi försöker addera på nya kompetenser, kunskaper, lärdomar etc…men det verkar ändå inte funka.
En pedagog kanske går ytterligare en kurs, men känner att det ändå inte funkar. Hon missar att hennes oro och ständiga överbeskyddande över barnen, vilket leder till strikta regler och avhållsamhet bygger på att när hon själv var liten flicka fick ta hand om sin mamma och pappa och var i ständig skräck att hon inte skulle kunna hålla ihop familjen, lilla Lisa 9 år.

Det jag vill säga med mitt s.k.” Wassbergsyndrom” är när vi inte riktigt vågar bli medvetna om anledningar till saker och ting, när vi inte vågar se bakåt.
Jag menar inte att vi ska leva kvar i vår historia, men vi kanske behöver se den, kanske förstå så mycket vi kan om den, för att inse att vi ändå likt Wassberg har kommit i mål på en delsträcka i livet och att vi är vuxna nu att ta hand om oss och den lilla krabat som startade loppet 2 timmar, 2 år, 20 år tidigare.

Lite krångligt kanske….
Men jag vill ändå få det ur mig.

Kram/Micke

3 svar till “Wassbergsyndromet

  1. Så sant så!
    Mycket bra inlägg. :)
    //Annelie

  2. Tänkvärt!! Jag har aldrig tänkt på att vi ser vår tillvaro i ett teleskop… Där enskilda händelser plockas ut från sitt sammanhang. Det måste jag fundera på! Det var ett mycket intressant och tankeväckande blogginlägg.
    // Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s