Vilket koppel väljer du till ditt barn och vilka väljer vi till våra elever?


I går då jag gick till stranden så mötte jag en man med en hund. Hunden nosade överallt och sprang och undersökte det mesta. Mannen hade självklart hunden kopplad, men hade ett sådant där koppel som kan rullas ut ni vet. När jag var litet, vad jag minns, så fanns inte dessa koppel. De var liksom två meter långa, thats it.
Det blev ofta ryckigt och det upplevdes inte bekvämt för varken husse, matte eller för hunden. Ryckigt helt enkelt.

På vägen hem ifrån stranden så kikade jag på de barn som sprang med oss. Lite höger, sedan lite vänster, klättra upp på en sten, gömma sig bakom ett träd, ut till vattnet, kika på kossorna, titta på kobajs och ställa tre snabba frågor, lite bakom, sedan långt framför, ska vi ditåt, Micke??…osv…

Vilken tur att man förser sina barn med ett töjbart koppel tänker jag. Annars hade det blivit ryckigt. Har ni också märkt just det, att ju mer oflexibelt våra koppel är ju ryckigare, irriterande och tjatigare blir det. Tänk er själva då vi är i affärer, på väg till skolan, på fester, marknader….ju kortare koppel ju jobbigare.
Sedan så finns det ju själv klart vissa ställen ur absolut säkerhetssynpunkt då man måste vara ordentligt kopplad, ex bilen. Där finns det liksom ingen mening till utrymme för något lärande och upptäckande. Inte på det viset i alla fall.

Tillbaka till barnen runt omkring mig….

När jag ser deras iver och upptäckarglädje så i påminns jag åter igen att det är ju precis så här de är våra barn, av naturen. Lusten att lära och upptäcka är näst intill för stor för mig att hantera eller än mer att kunna kontrollera. Och detta en dag som igår när de till och med har SEMESTER :-)

Men om några veckor är semestern slut och då får de chansen att optimera igen…
Men kan vi verkligen hantera barn i dessa elastiska koppel fullt ut inom de strukturer vi har idag, i våra skolor? Hur kan det i så fall komma sig att jag träffar flera små barn som redan i 1:klass menar på att 0:an var roligare för där var man friare och det vår inte så jobbigt. Vad hände nu!!??

Återigen tillbaka till lite förr i tiden…då kopplen var på typ två meter.
Om vi då ser till skolan så kanske det passade bättre. Vi levde i en värld och hade jobb som just krävde att göra som någon sa, inte tänka så mycket själv, linjärt arbete och ganska så lätt utbytbara, Då behövde man inte springa runt i affären och upptäcka, vi tog en tandkräm, en mjölk, ett bröd, och så en tidning. Idag så vet vi att världen ser i mångt och mycket helt annorlunda ut.
Konsten att just kunna springa runt överallt, värdera, skapa, möta andra, kommunicera, förstå sammanhang, tänka, kreativitet, lära hela tiden,  blir ett mer eller mindre måste i framtiden/nutiden. Alla våra jobb kräver detta mer eller mindre.

Så min fråga som jag just nu ställer mig efter att gått hem igår med några barn blir:
Vilka koppel använder vi idag när det gäller våra barn.
Dessa koppel av kärlek som på något sätt ska hjälpa våra barn att bli fria varelser med en tro på sig själva, andra och på livet.
Kan den skola vi har byggt upp fram till idag överhuvudtaget hantera 500 barn under en dag om vi använder moderna koppel som kan tänjas näst intill ut till det oändliga och så tillbaks igen?
Eller är det så att skolan blir likt filmen i mitt inlägg….något ryckigt?

Detta bli min fundering idag. Känns lite konstigt att skriva barn i koppel måste jag säga. Men det finns ändå en slags trygghet i det hela. Väldresserade hundar finns ju också som inte ens behöver koppel, men de verkar styras helt av krafter utom sig själva och det är ju inte det vi vill att våra barn ska göra. De behöver finnas i trygghet och träna sig på att snart själva bli de som leder andra. Och under den tiden behöv lite koppling/avkoppling.

Kram/Micke

3 responses to “Vilket koppel väljer du till ditt barn och vilka väljer vi till våra elever?

  1. Timo Gillblad

    Kram Micke
    Tack för en tänkvärd och viktig text. Jag önskar att barnen hade fler äldre förebilder. Vuxna som drivs av nyfikenhet, kunskapstörst och lekfullhet!

    Njut av sommaren! Timo Gillblad

  2. tror jag inte att man blir, räddare med åren, bara klokare! Man har lärt sej att varje ålder kanske behöver lite olika koppellängd, ibland får man dra till lite och sen efterhand kunna släppa taget för egna erfarenheter, ”koppla av” kanske…men finnas där när man behövs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s