Det där med att vara tjuv är nog inget för mig!


När jag skriver detta så sitter jag på planet hem ifrån tre dagar i Stockholm. Föreläst i samarbete med Fryshuset på Camp Connect och avslutade idag med ett underbart möte med personalen på Primaskolan i Farsta. Vill verkligen tipsa alla mina vänner om att spana in den skolan lite extra i höst. De bygger verkligen in kulturens skapande och upplevelser i skolan.
Men det var inte det jag skulle skriva om nu…

Precis två minuter innan jag och skolchefen kommer till skolan så håller någon på att göra inbrott. Så när vi öppnar dörren, ca 30 minuter efter det att lärarna tagit lunch, så bryter någon upp fönstret och får med sig en dator. Jag och chefen måste ha stört operationen för det fanns betydligt flera datorer att ta…

Jag funderar på vilket mod det måste krävas av en person att göra något sådant. Tänk att på ljusa dagen bryta upp fönstret och gå in på skolan för att sedan försvinna ut via nödutgången. Jag skulle banne mig aldrig våga göra detta!! Vet inte under vilka hot det skulle krävas för att jag överhuvudtaget skulle kunna gå från tanke till handling gällande en sådan grej.

Då inser jag att det verkligen måste vara personer med oläkta sår på något sätt som gör saker som dessa. Det måste krävas en och annan upplevelse bakom sig för att man ska finna modet och samtidigt välja att gå in på detta sätt och stjäla från någon annan. Vi vet ju att det egentligen är en fel handling.
Detta var bara ett inbrott. Tänk då andra oacceptabla handlingar:

Barnmisshandel, mord, misshandel, droglangning, kidnappning, krig…osv…
Vad skulle krävas av mig för att genomföra handlingar som dessa. Vad måste jag ha varit med om? Jag tror svaret är , MYCKET! Jag som person måste har varit med om en massa saker som inte varit mig till gagn i livet. Osynliga sår tar en evighet att läka.

Och jag tror just att många sår är osynliga för människor som utför handlingar som dessa. Jag försvarar inte deras handlingar på något sätt. Det är oacceptabelt helt och hållet. Men jag tänker ändå inte döma de som personer. För i grunden menar jag att vi alla är älskvärda, det måste vara så. Är det något jag lärt mig i livet så är det att inte döma någon annan. För i samma stund dömer jag mig själv.

Visst är det så att vissa människor är så pass sjuka att de måste hållas borta från andra människor men de flesta skulle nog behöva gå en annan väg och det är den vägen som går inom de själva. Människor som i sig själva mår bra kan inte göra någon annan medvetet illa, tänker jag. Och hur möter jag en vän som mår dåligt, med ett öppet hjärta och med modet att just våga möta.
Vi pratade om detta idag på skolan och jag inser att någon bra tjuv kommer jag aldrig att bli!

Kram/Micke

 

4 responses to “Det där med att vara tjuv är nog inget för mig!

  1. Jocke Fryklund

    Djupa tankar. Det är ungefär som insikten kring att aldrig förakta en missbrukare eftersom det förmodligen just är omgivningens förakt och bristande stöd som ligger till grund för missbruket……….

  2. En tjuv har med största sannolikhet ett beroende. När den som är starkt beroende är tvungen att få tag i det som han/hon är beroende av och inte har pengar finns inga tankar som ”jag vågar inte”. Alla beroenden börjar med socker (läs Bitten Jonssons Sockerbomben i din hjärna) och så länge vi fortsätter konsumera socker (som är mkt mer än det vita sockret) kommer beroende att finnas och troligtvis öka. Istället för att minska på sockret som gör oss elaka och leder in i andra beroenden får många farliga, beroendeframkallande läkemedel som gör människor ännu sjukare och får dem att göra ännu fler desperata handlingar. Min sockerberoende, glutenintoleranta, mjölk- och sojaallergiska, elöverkänsliga, vaccinskadade, miljöförgiftade son med kvarvarande babyreflexer fick Concerta av skolmedicinen mot ”ADHD”, han lider definitivt inte brist på amfetamin. Efter ett halvår med kostomläggning, avgiftning, El-hindra och rytmisk rörelseträning har jag fått en gladare, lyckligare tonåring utan humörsvängningar och aggressioner. Jag hoppas och tror att vi lagt alla de svåra åren med otaliga möten och besök hos polisen bakom oss och jag önskar att fler ville göra som vi, för ett bättre samhälle.

  3. Bitte Ottosson

    Det behöver ju inte vara ”mod”, det kan ju vara så att personen struntar i om han/hon blir tagen. Har man förlorat all självrespekt och omgivningens respekt, så kanske det inte finns så mycket att förlora? Det skulle nog kännas omöjligt att få samhällets respekt tillbaka, och då kanske dom försöker tjäna pengar på det som verkar enklast..?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s